Ibland hatar jag att vara jag. Tror egentligen inte att det finns någon som kan ta mig seriöst. Känns inte som att någon egentligen bryr sig. Varför skulle man bry sig. Bryr jag mig? Jag borde ju bry mig efter som att jag hela tiden går runt och tänker på det... så ja, jag bryr mig. Det är jobbigt att känna att man faktiskt är ensam... Att man inte har någon nära kontakt till någon som jag verkligen kan lita på till 100%. Jag hatar att vara ensam, jag hatar att känna mig sårbar. Jag blir sårad konstant och jag bryter ihop för minsta lilla grej. Panik och ångestutbrott resulterar i att jag inte längre kan tänka klart och bara gråter. Är de någon som finns där för mig då? De är som att hjärnan helt slutat att fungera och den gör precis vad den själv vill, men inte vad jag vill! Jag vill inte gråta, jag vill inte skrika, jag vill inte slåss, jag vill inte bli upprörd, jag vill inte bli förbannad, jag vill inte försvinna... Men ändå är det precis det jag gör...  jag vill bara vara glad och känna att jag faktiskt också finns! Är de förmycket begärt?